Den rädsla som täcker varje millimeter av min kropp. Som finns med i både inandning och utandning. Som belamrar hela min tankeverksamhet tillsammans med de övriga känslorna inom samma område. Orkeslösheten och ledsamheten över att det luktar kattkiss i min lägenhet. Jag skrubbar och skurar. Torkar med ättika och suger upp odören med bakpulver. Jag tvättar för hand och i maskin.
Jag upprepar samma handlingar för tredje, fjärde gången. I frustration. I vemod.
I tårar.
Och jag tänker på fisen när jag förgäves försöker att få i tetris mat och vatten.
Specialfoder kommer ofta i puréform då det är nyttigast för katterna.
Att vara mest attraherad av onyttiga ting är inte ett enbart mänskligt drag.
Precis som med satin vägrar hon maten. Jag lockar med godis, drygar ut patén med vatten. Prövar en ny sort. Ställer bort maten och prövar några timmar senare. Ingenting nytt. Totalt ointresse. Ringer uppgivet veterinären en tredje gång på två dygn. Bedöms fortsätta att traggla med maten och tvinga i henne vatten med spruta. Nekas blötlägga torrfoder.
Katitzie sympativägrar sin egen mat. Torrfodret är bortplockat för hennes del också. Trots att jag köpt det bästa fodret på marknaden är det inte optimalt för en överviktig katt, sa veterinären. Jag svarade sloken att jag känner till problematiken med torrfoder, men att hon inte vill äta mjukmat. Hon slickar bara upp den onyttiga såsen och gelén. Bedöms fortsätta att traggla med maten och tvinga i henne vatten med spruta om det behövs.
Paniken. Det var längesen någon av katterna åt.
Det var längesen någon av katterna drack.
Och jag diskar, skurar, skrubbar, tvättar, torkar, matar och vårdar till ingen nytta. Lägenheten fortsätter att lukta illa, och jag har fortfarande två katter som vägrar att äta.
Alla känslor kommer tillbaka.
Så många tårar jag fällt över henne. Under tiden hon var sjuk och tiden efteråt.
Den som fortfarande pågår men som nu måste avbrytas för att nästa katt följer i samma fotspår. Jag tar ut förlusten i förväg. Känner hur det djupa hålet öppnar sig och gör sig redo för att sluka mig hel. Jag vet inte hur jag ska mäkta med att göra samma plågsamma resa en gång till. Ännu en gång gråta över orörd mat och torka golv, mattor, skor och möbler från sjukdom.
Ännu en gång försöka att få ihop spillrorna som blev kvar när hon lämnade mig.
När jag lämnade henne och gav upp. Lät henne ge upp.
I januari fick jag ett cancerbesked. Men Fisens bortgång är det värsta jag varit med om. Jag kan inte gå genom en sådan smärta igen och känna den oron utan att jag själv försvinner i processen. De är mitt allt, mina djur.
Jag gör allting rätt. Ger dem bra mat, är påläst och är ansvarig.
Nu sitter jag här, mitt i min ansvarsfullhet och faller samman.
Jag kan inte ändra på någonting. Jag känner mig så maktlös.
Inte en gång till.