Efter två dagars tragglande har vi äntligen fått i Tetris mat. Självmant? nej. Oproblematiskt? Knappast. Men när nästan två dygn har gått och hennes vägran bara blir stadigare och stadigare blir varje liten vinst stor.
Det gör ingenting att hon hatar mig nu. Hennes morrande och fräsande låter som den vackraste melodi i världen. För den betyder att hon lever och att hon har energi nog att vara arg på oss. Det är en melodi som jag inte hör från Satin längre. Min älskade Fis som aldrig blev bättre. Som aldrig kom igång med maten och som inte vann över njurstenarna. Det är inte tillräckligt med mat, och det är inte tillräckligt med vätska, men det är en bit på vägen. Jag förstår inte hur vi ska lyckas göra det här varje dag i en månad eller tills hon äter själv, men det måste fungera. Vi måste hitta strategier för att klara av det. Jag känner Tetris.
Det finns inte en chans att hon kommer att äta maten självmant inom en snar framtid.
Katitzie, däremot. Det är en annan hemma.
Hon sympatistrejkar med Tetris och även fast läget inte är lika kritiskt för henne som för Tetran, så är det fortfarande inte bra. Att försöka tvångsvätska henne med sprutan visade sig vara ett omöjligt uppdrag som vi fick avbryta utan att hon fått i sig en enda droppe ur sprutan. Min lugna skattkatt. Den som aldrig säger ifrån och som är den mjukaste, snällaste, varmaste kissen i världen - blir ett monster när hon ska matas eller vätskas med spruta.
Vi var tre personer, och vi misslyckades med att ge henne vatten.
TRE PERSONER VS. EN KATT = mission failed.
Så vi fick ta till det mycket sämre alternativet, den fruktade plan B:
Hon fick ett bad. Sen fick hon slicka sig torr istället. Inte så classy som vi ville, men hellre en blöt katt på tassar, ben och svans än en död katt.
Alla alternativ är bättre än döda katter, även om jag hatar att behöva göra dem rädda och stressade. Det är mitt jobb som matte att vara kall ibland. Att sluta curla och vara rädd att de ska tycka att det är jobbigt, eller att själv inte klara av det för att jag tycker att det är för jobbigt.
Hon måste börja äta snart. Äta mer än det lilla hon får i sig.
Vi kan inte tvångsmata två katter.
Jag tror att det måste finnas en balans i verkligheten.
Jag tror att det inte bara kan hända bra saker hela tiden, utan att dåliga saker måste ske för att ge motvikt. Om bara solen lyser dör grödor och plantor av torka. Därför behövs regn som motpol för att systemet ska fungera.
Det må vara helt orelaterat, men kanske var jag för glad över pengarna?
För glad över att vara cancerfri och för längtansfull till Öland att en motvikt behövdes. En kraft som höll mig fokuserad och såg till att jag hålls balanserad.
Hålls nere. För hur skulle det annars komma sig, att jag sitter med Tetris såsom jag satt med Fisen för 1 år sedan? Jag har betalat mina synder, tycker jag.
Jag har förlåtit mig för mina orätt, samt blivit förlåten av andra.
Jag har förlåtit andra för deras orätt mot mig, även om jag inte kan släppa taget helt om deras oförrätter. Jag förlorade Fisen. Jag är starkare nu. Vet hur det är att förlora. Vet kampen. Känner till ångesten. Jag tänker inte förlora Tetris.
Inte ännu. Inte utan en ordentligt fight.
Katitzie är stark. Hon tar sig genom allt.
Jag håller ögonen på henne.