Jag önskar att jag kunde livestreama känslospektrat och tankeverksamheten när jag befinner mig i helvetesgapet. När jag befinner mig i den lortiga punkt på kartan där jag är uppväxt. Mitt fanskap till barndomsstad. Jag försöker att hitta någonting i staden som gör mig mindre arg. Någonting i staden som jag inte vill rasera eller skrika åt. Varenda hörn triggar mig. Jag lämnade staden för över sex år sedan men ilskan är kvar. Jag är fortfarande arg och jag hittar nya saker att hata vart jag än vänder blicken, trots att den mest är fäst mot marken.
Det händer någonting med mig när jag åker hem. Jag slutar att vara jag och tar istället skepnad av en helt annan person. Jag slutar att vara Cas men jag vet inte vem jag blir. Mamma märker ingenting och det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att hon inte märker hon frånvarande jag är eller när jag försöker att nå fram till henne. Det gör mig ledsen att hon inte ser att vi är oceaner från varandra.
Hon har förändrats. Långsamt har även hon bytt skepnad och idag vet jag inte vem hon är. Vi är främlingar inför varandra. Hade hon inte varit min mor hade jag avskytt henne. Men istället är jag fast med min tärande kärlek till henne som blandas ut med allt negativt jag känner för våra olikheter. Det är ett inlägg jag troligen aldrig kan formulera så att någon kan förstå.
Staden förändrar mig och jag är arg. Jag är arg på det som var och jag är arg på det som är. Jag hatar alla vråer och hörn. Jag hatar alla människor jag ser och jag hatar bilden jag målar upp av dem. Orden räcker inte till. Mitt i ilskan faller jag ihop och blir barnet som aldrig egentligen lämnade staden utan som fastnade där och blev kvar. Orden räcker inte till för allting jag känner. Inte ens för hälften.
Jag förblir tyst i min barndomsstad.
Det händer någonting med mig när jag åker hem. Jag slutar att vara jag och tar istället skepnad av en helt annan person. Jag slutar att vara Cas men jag vet inte vem jag blir. Mamma märker ingenting och det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att hon inte märker hon frånvarande jag är eller när jag försöker att nå fram till henne. Det gör mig ledsen att hon inte ser att vi är oceaner från varandra.
Hon har förändrats. Långsamt har även hon bytt skepnad och idag vet jag inte vem hon är. Vi är främlingar inför varandra. Hade hon inte varit min mor hade jag avskytt henne. Men istället är jag fast med min tärande kärlek till henne som blandas ut med allt negativt jag känner för våra olikheter. Det är ett inlägg jag troligen aldrig kan formulera så att någon kan förstå.
Staden förändrar mig och jag är arg. Jag är arg på det som var och jag är arg på det som är. Jag hatar alla vråer och hörn. Jag hatar alla människor jag ser och jag hatar bilden jag målar upp av dem. Orden räcker inte till. Mitt i ilskan faller jag ihop och blir barnet som aldrig egentligen lämnade staden utan som fastnade där och blev kvar. Orden räcker inte till för allting jag känner. Inte ens för hälften.
Jag förblir tyst i min barndomsstad.