Jag skulle vara omringad av lugnet och samla kraft. Istället är jag omringad av ensamheten och den driver mig till vansinne. De stressade drömmarna jag har under skolterminerna har bytts ut mot ledsna drömmar. Ledsna och förvirrande drömmar. Jag bär en skuld jag inte vet om den är min eller ej. Kanske är det jag, kanske inte.
Saker är inte bra. De har inte varit bra på länge, men jag har ingen att prata med om det.
Jag vet ingen jag är redo att anförtro mig åt. Berätta hur saker egentligen är bakom min skrattande fasad. De vänner jag har är fasta och starka, men jag klarar inte av att öppna bröstet och låta dem se hur kaotiskt allting är. Jag har känt flickan med lockarna sedan 2009. Hon är min bästa vän. Jag har aldrig känt en sådan kärlek till en annan människa förut som jag inte hade en parrelation med. Min tidigare bästa vän älskade jag högt. Extremt högt och vi berättade det ofta för varandra. Sa hur mycket vi älskade varandra och hur viktiga vi var. Med henne var det aldrig svårt att berätta hur mörkt mitt bröst var, hur ledsen och ensam jag kände mig eller hur osäker och otrygg jag allt som oftast kände mig.
Det var inte svårt, utan det bara kom. För allting var svart och ensamt på den tiden. Vi var som två destruktiva emoflickor som höll hand med varandra. Jag vet att jag förskönar min tillit till henne. Jag minns att jag hade lättare att öppna mig, men att jag aldrig öppnade mig helt ändå. Jag lät henne se utan problem, men jag lät henne aldrig höra. Men hon visste och förstod ändå, jag antar att det var den väsentliga skillnaden. Hon visste och förstod ändå.
Men oavsett hur högt jag älskade den människan så var det inte på riktigt. Vi hade en snabb och intensiv relation och vi höll tändstickan nedåt och vår kärlek brann ut. Det gick inte att hålla en sådan destruktiv och dödlig vänskap vid liv. Det är inte på samma sätt med flickan med lockarna. Hon är inte svår eller destruktiv. Hon är lätt och mjuk. Snäll rakt i genom och har ett hjärta av guld. Hon är rolig och jag har aldrig tråkigt med henne. Hon är precis lagom lång och ge de mjukaste av kramar.
Ändå vet hon så lite. Hon vet så lite om mig och min kamp. Min ständiga känsla av otillräcklighet och min rädsla för att bli ensam. Min meningslösa ledsamhet och min oresonliga rastlöshet. Mina vansinniga vredesutbrott och mina orättvisa utfall när jag känner mig trängd. Min oförmåga att säga det jag känner och släppa någon in.
Jag önskar att jag kunde släppa någon in, det är tungt att bära på mig själv ensam.
Många dagar är jag glad. Problem- och bekymmerfri. Normalt fungerande eller vad vi ska kalla det. Skrattar ärligt och har lätt för vardagen. Sen kommer dagar då jag vaknar ledsen. När första andetaget är tungt och ögonen värker för att tårarna ligger precis under och vill ut. När nattens dröm är påtaglig och lämnar sorgsna spår i mig.
Jag skulle verkligen behöva prata med någon, men jag kan inte. Jag önskar att det fanns någon som jag kunde prata med utan att faktiskt prata. Någon som bara vet och förstår utan att jag behöver öppna munnen. För jag vet inte hur jag öppnar mig. Jag vet inte hur jag ska säga alla ord högt som jag inte ens förmår skriva ned. Det är rörigt i mitt huvud, och jag har varit ledsen länge. Jag vet inte hur länge, för jag är inte ledsen jämt. Men när jag är själv och omringas av tankarna så kommer alla känslor tillbaka.
Ingen vet hur det är om jag inte börjar att prata. Min gudinna skulle förstå mig. Hon förstår nog mer än någon annan. Kanske till och med mer än flickan med lockarna. Ingen av oss har haft en rak väg genom livet. Ändå har vi artat oss bra. Vi har alla lik, men de är välputsade lik. Vi har tagit hand om dem och låtit de bli ett minne, ett förflutet. Ingenting som definierar oss. Vi är inte vår historia. Och min gudinna förstår. Hon är lätt men har inga svårigheter att att vara ärlig, blotta bröstet och berätta hur saker är. Jag avundas henne. Jag tror att hon kastar sig in i ärligheten. Vägrar att låta skammen och tystnaden vinna. Hon vill inte vara någon lort. Och det är hon inte. Aldrig någonsin.
Men jag är.
Och det är ensamt.