Och jag har längtat efter den här känslan. Gör det mig hemsk?
Det valda ekot. Jag rår inte för det. Gör det mig hemsk?
Det var längesen jag satt här. Det var längesen jag satt i just den här stolen och lyssnade på musik med endast mig själv som sällskap. Alla andra dagar har spenderats med den bärbara datorn vid soffan eller telefonen i valfri divan.
Jag sitter aldrig här längre. Det var längesen nu.
Det var längesen jag satt här på kvällen och hade lust att skriva.
Lust eller behov att skriva. Det var längesen jag satt här med endast skärmen som ljuskälla och lät musiken fylla mitt vardagsrum med ord och känslor som inte är mina egna till en början men som smittar av sig. Och jag skriver ord för ord av den smittsamma sjukdomen. Jag följer med i melodin tills jag är heltäckt av dess innebörd. Jag vill ha det så, intalar jag mig själv.
Kanske ljuger jag. Kanske är jag äntligen ärlig. Jag vet inte.
Det var längesen jag visste något om mig själv som jag visste var sant och ingen uppdiktad sanning för att passa situationen jag befinner mig i.
Jag röker bort mina dagar. Jag vill ha det så, intalar jag mig själv.
Och grälen vi har handlar om allting annat än mig.
Vi flyttas fokus från det riktiga problemet.
Jag flyttar fokus från det riktiga problemet och intalar mig att det är rätt.
Att det riktiga problemet är någonting annat än jag och att det inte är jag som ska behöva ändra på mig för någon annans lycka.
Sen går sekunderna och jag inser att det bara är jag som är olycklig, och inte människorna omkring mig. Inte människan bredvid mig. Inte djuren i famnen.
Inte vännerna, familjen eller någon annan som tar plats.
Det är jag som är olycklig, men jag försöker att ändra på alla andra än mig själv för att ändra på det. Jag skriker ut mitt missnöje över hans sätt att vara, och jag suckar tungt åt hans idéer för jag är så innerligt trött på att höra dem.
Jag är trött på det överdrivna, och jag suckar tungt och önskar att han bara kunde vara lite mera normal. Lite mera som alla andra.
Och jag intalar mig själv att jag hade varit lyckligare då. Om han bara vore annorlunda. Om vädret vore bättre, musiken högre, gräset grönare och så vidare.
Och jag har gått på lögnen allt för länge nu. Den sipprar genom mina porer.
Jag svalde den påhittade versionen med hull och hår, utan att ens överväga att det kunde finnas flera alternativ. Jag ville aldrig erkänna att jag hade hela handen med i spelet jag bedrog mig själv med. Att det var jag som var boven i dramat. Det är jag som gör mig själv olycklig, men jag frånsäger mig skulden.
Den är alla andras utom min egen. Jag vet, förlåt. Jag vet att jag är ett svin men det är det enda jag mäktar med. Jag vill inte vara nära. Jag vill inte se dig i ögonen och säga att allting kommer att bli bra för nu ser jag mina brister och då kan och kommer jag att fixa dem. Få dem åtgärdade. Lösa våra problem.
Jag vill inte ge dig flera vackra lögner. Men jag vill inte ge dig någon ful sanning heller. Jag vill bara vara i fred en stund. Känna ekot, sitta i min stol och låta musiken fylla mitt vardagsrum med ord och känslor som inte är mina egna till en början men som smittar av sig. Gör det mig hemsk?
Det valda ekot. Jag rår inte för det. Gör det mig hemsk?
Det var längesen jag satt här. Det var längesen jag satt i just den här stolen och lyssnade på musik med endast mig själv som sällskap. Alla andra dagar har spenderats med den bärbara datorn vid soffan eller telefonen i valfri divan.
Jag sitter aldrig här längre. Det var längesen nu.
Det var längesen jag satt här på kvällen och hade lust att skriva.
Lust eller behov att skriva. Det var längesen jag satt här med endast skärmen som ljuskälla och lät musiken fylla mitt vardagsrum med ord och känslor som inte är mina egna till en början men som smittar av sig. Och jag skriver ord för ord av den smittsamma sjukdomen. Jag följer med i melodin tills jag är heltäckt av dess innebörd. Jag vill ha det så, intalar jag mig själv.
Kanske ljuger jag. Kanske är jag äntligen ärlig. Jag vet inte.
Det var längesen jag visste något om mig själv som jag visste var sant och ingen uppdiktad sanning för att passa situationen jag befinner mig i.
Jag röker bort mina dagar. Jag vill ha det så, intalar jag mig själv.
Och grälen vi har handlar om allting annat än mig.
Vi flyttas fokus från det riktiga problemet.
Jag flyttar fokus från det riktiga problemet och intalar mig att det är rätt.
Att det riktiga problemet är någonting annat än jag och att det inte är jag som ska behöva ändra på mig för någon annans lycka.
Sen går sekunderna och jag inser att det bara är jag som är olycklig, och inte människorna omkring mig. Inte människan bredvid mig. Inte djuren i famnen.
Inte vännerna, familjen eller någon annan som tar plats.
Det är jag som är olycklig, men jag försöker att ändra på alla andra än mig själv för att ändra på det. Jag skriker ut mitt missnöje över hans sätt att vara, och jag suckar tungt åt hans idéer för jag är så innerligt trött på att höra dem.
Jag är trött på det överdrivna, och jag suckar tungt och önskar att han bara kunde vara lite mera normal. Lite mera som alla andra.
Och jag intalar mig själv att jag hade varit lyckligare då. Om han bara vore annorlunda. Om vädret vore bättre, musiken högre, gräset grönare och så vidare.
Och jag har gått på lögnen allt för länge nu. Den sipprar genom mina porer.
Jag svalde den påhittade versionen med hull och hår, utan att ens överväga att det kunde finnas flera alternativ. Jag ville aldrig erkänna att jag hade hela handen med i spelet jag bedrog mig själv med. Att det var jag som var boven i dramat. Det är jag som gör mig själv olycklig, men jag frånsäger mig skulden.
Den är alla andras utom min egen. Jag vet, förlåt. Jag vet att jag är ett svin men det är det enda jag mäktar med. Jag vill inte vara nära. Jag vill inte se dig i ögonen och säga att allting kommer att bli bra för nu ser jag mina brister och då kan och kommer jag att fixa dem. Få dem åtgärdade. Lösa våra problem.
Jag vill inte ge dig flera vackra lögner. Men jag vill inte ge dig någon ful sanning heller. Jag vill bara vara i fred en stund. Känna ekot, sitta i min stol och låta musiken fylla mitt vardagsrum med ord och känslor som inte är mina egna till en början men som smittar av sig. Gör det mig hemsk?