Det är så oändligt mycket konflikter och det är svårt att bibehålla en professionell hållning inför allt som sker. Mitt tålamod krymper för var dag som går och varje dag kommer jag lite närmre galenskapen och den totala idiotin.
Jag vet inte längre vad mitt sunda förnuft vill förmedla.
Jag förstår inte dess signaler. Det jag känner och hur jag uttrycker mina känslor kan vara förnuftigt, men det kan också vara ett inkompetent beteende som jag bör försöka att påverka och förändra.
Jag vet inte vad som är förnuftigt. Om det jag gör klassas som något sunt, smart och logiskt, eller om det faller under all kritik för att mitt förhållningssätt inte är särskilt välkomnande.
Det handlar, som alltid, uteslutande om gruppen i skolan.
Min fantastiska, dysfunktionella grupp som jag håller kär och avskyr på samma gång. Vårt samarbete är relativt bra, så länge vi är öppna och medvetna om att vi har det sämsta samarbete som universitetet någonsin har skådat.
När vi bara försöker att få det att fungera och vägrar att acceptera att vi är världens sämsta team, så går det åt helvete.
När vi med ett leende skrattar åt vår förmåga att arbete tillsammans, och vara öppna och ärliga med sanningen, så går det mycket bättre.
Då arbetar vi efter våra egna premisser, och det är det enda som får oss att fungera. Det gör att vi har en ärlig och bra sammanhållning.
Jag trivs i min hatade grupp.
Förutom en person. Den människan ogillar jag skarpt.
Hata är ett ord jag sällan använder, och även om jag känner mig frestad att bruka ordet nu, så är mina känslor inte tillräckligt starka för att hata den personen.
Men åh, den människan prövat mitt tålamod varje sekund vi är tillsammans.
Det har varit så mycket konflikter, och det är både tärande och tröttsamt.
Jag längtar efter att bli av med den här personen i min klass.
Jag kommer dock att sakna de andra.
Det är mycket dramatik.
Och jag är i mitten.
Det får en att undra, som vanligt.