jag ledsnar allt oftare på den ytliga kontakten med människor. facebook.
bättre att bara hålla sig till människorna i verkligheten.
online förändras människor. även jag.
och jag ogillar det. ogillar människorna jag ser, och ogillar människan jag blir.
små delar som ska representera ett helt liv, en hel dag, medan andra delar - typ det ekande bröstet eller mitt stundvis sviniga beteende - är tabu och censureras bort. att spegla sig själv, är ibland att se någon helt annan.
flickan med lockarna är borta över helgen och jag inser hur tragiskt mitt liv blir utan hennes närvaro. plötsligt kommer jag inte på en enda aktivitet att göra och mitt sociala jag faller samman. förfrågningar om nattliv ignoreras och det glada erbjudandet får motsatt effekt. jag är klar med den typen av desperation.
säger jag, medveten om lögnen inuti. det finns ingenting kvar där, även fast många fina minnen har lagrats till takt av musik från 90-talet.
istället tänder jag rökelser, äter hemmagjord falafelrulle och ser på film.
jag vet inte vad andra tjugofemåringar gör om helgerna.
jag funderar mycket kring det. min vilja av normalitet och det omöjliga i den viljan. det naiva i önskan då jag i nästa sekund inte vill vara någon annan än mig själv. jag vet inte. det är en kluven tanke som troligen endast grundar sig i antagandet att normaltänkande människor mår bättre. är bättre. lyckas bättre.
och jag vet. jag lägger märke till mina hisnande generaliseringar och skäms över den. under våra kläder är vi alla dödliga, tänkande, kännande människor.
ändå kan jag känna mig ensam med mina tankar. som om att de vore unika. eller i alla fall inte normativa. standard. eller så är dem det. jag vet inte. skulle jag hamna på studentfesterna jag tidigare har lämnat, så skulle nog mina tankar löpa amok istället för att stillas.
det är fel miljö för mig. jag är klar med det kapitlet. det var ett bra kapitel, men sagan är inte lika magisk för andra eller tredje gången den läses.
jag tappar spåret. igen.
dags för falafeln att göra entré.