Det jag känner saknar fokus. Det saknar någon vidare koncentrationsförmåga att hålla fast vid. Och många dagar är trevliga. Så trevliga att orden i bröstet faller fritt och jag längtar efter att få låta samma ord få sprida sig digitalt från mina fingrar, men det är bara ögonblick och när ögonblicket är borta är det som om att ingenting någonsin har hänt. Som att vakna upp ur en dröm varje minut på dygnet. Jag glömmer lätt. Mina tankar är disträ. Jag är disträ. Glömmer av mina måsten, och fastnar i en lågmäld panik över min saknade kontroll.
Mina bekymmer är vardagliga. Mänskliga. Dödliga.
Samtidigt känns de större än mig och min person.
De känns större än människorna omkring mig, katterna jag klappar, musiken som ligger som ett ständigt brus över mitt vardagsrum.
Det är den inre, beständiga rastlösheten som försöker att skapa kaos där det för tillfället är stilla. Det lilla aset inom en som förstör allt omkring sig på grund av tristess. Jag tänder eld på staden, bara för att se elden med vinden flacka upp i skyn. Och sedan står jag där i eldhavet, och ser på när världen går under.
Jag undrar om det kommer att vara tillräckligt då, eller om jag skulle hitta en flisa i nästa paradis. Men jag befinner mig inte i ett paradis.
Jag befinner mig i ett existentiellt vakuum. Jag utvecklas inte.
Tiden går trots att det känns som att den står stilla och det gör mig frustrerad.
Min brist på stimulering börjar att anta tydliga skepnader.
Min annars kontinuerliga vardagssysselsättning har avstannat.
Denna kurs har varit dåligt planerad. Långa perioder av ingenting.
Följt av kaotiska veckor, med start nästa vecka.
Men jag har redan hunnit bli apatisk. Den klättrar långsamt genom mig och jag känner hur den långsamt äter upp mig, bit för bit. Som ett trögt nervgift som vandrar omkring i min kropp. Det är svårt att hålla fokus. Det är svårt att sortera ut vad som är viktigt och vad som bara är övergående, malplacerade känslor som uppkommit av andra orsaker. Jag har svårt att avgöra när min ilska är befogad, eller när den egentligen är en reaktion för att jag sover dåligt.
Och jag känner så jävla mycket. Men ingenting fastnar. Ingenting känns viktigt i längden. I stunden så älskar jag. Jag älskar nästan alla mina stunder.
Helhjärtat, innerligt och intensivt. Mina sinnen ger mig ut på äventyr hela tiden. Skapar törstigt nya minnen och jag tar vara på nästan varje chans jag får att fylla lungorna i ett vårregn. Små, små mirakel i varje ny stund och det känns som att den ögonblickliga lyckan kommer att vara för evigt.
Men sen tar stunden slut, och jag är lika tom som innan.