Bland alla statusuppdateringar om det perfekta livet och den vällagade maten behöver vi med jämna mellanrum få ihop våra verkligheter, som inte sällan skiljer sig från våra virtuella verkligheter. Sällan skriver vi ur vår ångest och våra misstag, våra rädslor och våra ångranden. Bilderna vi lägger upp har redigerats för att matcha våra redigerade statusuppdateringar och som resultat får vi en manipulerad vardag som ingen mår bra av.
Jag behöver vara ärlig en stund. Få säga det som inte nämns på sociala medier.
Visa sidor av mig som jag annars döljer väl eftersom att de inte passar in i mitt perfekta facebookliv. Jag döljer alla de sidorna eftersom att alla andra döljer de sidorna hos dem själva, och jag får känslan av att jag skulle dömas eller få mindre respekt om jag visade någonting hos mig som är sant.
Det är inte så att allt vi lägger upp på facebook är fejk och lögner, men genom att vi bara visar ett fåtal delar av oss (de bra) så ger vi sken av att vara något eller någon vi inte är.
Och det börjar att klia innanför mitt skinn av alla bilder och statusuppdateringar, speciellt av mina egna.
Jag blir allt mer medveten om att jag bidrar till att upprätthålla en skenbild av livet som är långt i från fullständig och det gör mig illa till mods. För ju mer jag upprätthåller denna skenbild, desto mer skäms jag över de delar som inte kvalificerat sig in på facebook. Desto mer känner jag att de delarna är fel och det gör att jag i förlängningen också är fel som inte klarar av att leva upp till den standard vi satt. Till saken bör nämnas att jag har en ganska klar bild över mitt värde och det faktum över att nästan alla människor förskönar sina verkligheter. Jag inser att det inte bara är jag som sitter och är mänsklig medan alla andra klarar av livet utan att ens hämta andan.
Jag förstår att vi alla tampas med våra personliga strider. Jag vet om att många utkämpar krig för att endast kunna gå upp på morgonen.
Jag ser mig själv som en förstående person. Ganska snäll, men inte ett dugg tålmodig.
Jag ser mig själv som kunnig och jag vet om att jag har en stor förmåga att se strukturer i samhället och kunna applicera dessa på olika aktuella ämnen. Jag har lätt att sätta mig in i andras känslor och jag bryr mig om nästan allt levande på jorden. Vissa ting ser jag som enkel, och självklar matematik. När vissa personer skriker om att det är hudfärgen eller religionen som får människor att begå brott, så ser jag en människas historia och bakomliggande, strukturella orsaker som ligger till grund för agerandet. När vissa personer skriker om att det är hudfärgen som avgör huruvida en söker jobb eller inte, så ser jag att det (tyvärr) ibland är hudfärgen som gör att en inte får ett jobb. Jag väljer exempel som är dagsaktuella i debatten som pågår på olika nivåer och forum. Jag väljer frågor om rasism för att så många inte ser strukturerna och sin egen del - inte för att ytterligare skapa ett "vi och dem". Men även jag kan göra misstag, uttrycka mig klumpigt och olämpligt. Speciellt när jag uttrycker mig i affekt. Då säger jag förhastade saker och behöver i efterhand försöka att reparera skadan med berörda personer, men jag har än idag svårt att kunna reparera skadan inför mig själv. Kunna förlåta mig själv för mina uttryck när jag inte tänkt igenom mina ordval ordentligt eller då jag missat en människas eller en grupps perspektiv.
Förutom att försköna verkligheten med redigerade bilder på mig själv och min matlagning, så ljuger jag en hel del. Jag upplever själv inte att jag ljuger så till vida att hela mitt liv är uppbyggt på lögner, men jag ljuger för att framstå som mindre sårbar eller för att skydda någon annan.
Jag har till exempel aldrig svarat "jag mår inte bra idag" när någon glatt frågat "läget?". För jag förstår de sociala koderna. Personen som frågat vill inte innerligt och ärligt veta hur "läget" är, och jag vill heller inte berätta hur jag mår för någon som inte bryr sig, eller som jag inte känner mig trygg med.
För när jag säger hur det är så lämnar jag den standard vi satt. Jag blir normbrytande.
Och vet ni. Jag vill inte alltid vara normbrytande, samtidigt som jag längtar efter att vara det. Jag är mest av allt trött på att behöva vara den första som är normbrytande för att få andra att följa efter så att vi kan få ett lite schysstare samhälle. Att vara en normbrytare är att vara ensam, utpekad och dömd.
Jag vågar helt enkelt inte säga att livet är skit idag, för jag är rädd att bli dömd. Jag är rädd för att plötsligt bli sårbar och mottaglig för andras dömande om mig.
Varje dag tar jag en fight. För att någon behöver ta fighten.
Och varje dag kämpar jag med att balansera mitt normbrytande jag med mitt perfekta facebookliv.
Jag ljuger också för att skydda andra personer. När någon frågar om familjemedlemmar, släktingar eller andra personer så händer att jag ofta förskönar deras personligheter för att de ska passa in i vårt retuscherade samhälle. Istället för att erkänna för andra att dessa personer har dåliga sidor så upphöjer jag dem och låter dem förvandlas till något helt annat än vad de är. Skulle jag dessutom bekänna att jag skäms för en person, så vet människor för mycket om mig och karusellen börjar om. Jag vågar inte riskera att andra människor gör antaganden om mig baserat på vad jag känner inför andra personer, förutsatt att det inte är socialt accepterat att känna någonting negativt inför denne. Det är till exempel accepterat att tycka att Adolf Hitler var en mycket trist person som inte någonsin borde ha fått göra den skada han gjorde. Det är inte lika accepterat att bli sårad av en främlings ord, eller en familjemedlem. Då sätts kraven på självdistans in och vi förväntas att komma över händelsen fort eftersom att ingen vill bli sedd som långsint eller överdrivet känslig.
De flesta delar av mig är jag inte ett dugg skamsen över, men jag förmår inte berätta de delarna för andra av rädsla att andra ska tycka att de är fel. Inte så att jag bryr mig om rätt och fel hos den stora massan, egentligen, men jag har också ett behov av samhörighet och vissa delar av mig är helt enkelt inte godkända inom många kretsar. Det gör att de förpassas till den opublicerade delen av livet, och när de legat där allt för länge börjar jag också ifrågasätta huruvida jag är en del av sammanhanget eller bara en påhittad person som inte vill vara ensam.
Jag tappar tråden. Försöker att fokusera på ämnet jag hade planerat men inser snabbt att jag inte berört huvudfrågan och att mina ord ändå format långa meningar och bildat stycken. Jag har mer att säga, mer att säga än vad jag själv är uppmärksammad på. När jag tänker tillbaka på känslan jag hade när jag satte fingrarna på tangentbordet första gången i denna anteckning, så handlade det inte om falskhet. Det handlade om förståelse inför nya element och nödvändigheten att ifrågasätta det självklara och uppsöka det oklara. Det handlade om en tillfällig, och konstant, besvikelse och sorg över att inte bli förstådd och sedd av de mina. Det handlar om mina egna ambivalenta känslor inför denna besvikelse. Anledningen att texten handlat om allt annat än vad den ursprungligen var tänkt till, var på grund av det oväntade hindret jag stötte på. Jag kände ett behov av att förklara mig, nästan ursäkta mig inför det jag skulle skriva eftersom att det skulle skilja sig från normen. Min text skulle bli en finne i det perfekta fb-ansiktet.
Inte så önskvärt alla gånger.
Orden; jag behöver vara ärlig.
När jag funderar över ordvalet så låter det som att jag ursäktar mig, men jag vet inte för vad. Jag gick in för det här inlägget med en stark attityd. Mitt vanliga självsäkra jag, med andra ord. Jag ville visa att ingen sätter sig på mig, oavsett vilken roll personen har i mitt liv. Jag ville visa hur stolt jag är över att vara jag och peka "fuck you" åt alla som inte accepterar mig som jag är.
Och jag börjar med en ursäkt.
Jag börjar med att ursäkta mig själv och mitt behov av att återigen vara normbrytande för bli av med det som kliar under huden på mig. Efter över en timme vid datorn inser jag att jag åstadkommit noll.
Sammanfattningen (den du önskar skulle ha kommit tidigare):
Jag är stolt över alla delar hos mig, allting jag gör och är.
Jag är stolt över mitt politiska arbete, det jag skriver om, mitt engagemang för djur, natur och för alla människors lika värde. Jag är stolt över att jag ser lagen som en riktlinje snarare än någonting jag prompt måste följa och som jag inte har några problem med att bryta om det är nödvändigt. Och ja, vad som är nödvändigt avgör jag. Jag anser att konst ligger i betraktarens ögon och att gatukonst är en lika stor del av vårt kulturarv och historia som dyra tavlor i museum. Jag är stolt över att jag äter mat som andra har slängt för att det är bra för vår natur.
Jag är stolt över att jag är påläst och kunnig inom olika politiska ämnen och har en empatiska förmåga mot människor jag aldrig kommer att träffa. Jag är stolt över att jag tänker på andra när jag enkelt kan välja att tänka på mig själv. Jag är stolt över att jag har en åsikt om nästan allting, och att jag inte är särskilt rädd för att berätta vad jag tycker (till skillnad från vad jag känner, som är en annan historia).
Jag är en stark kvinna med jävligt mycket att säga.
Jag känner till att mina åsikter ofta är välkomna och jag har många gånger blivit uppmärksammad just på grund av mina åsikter eller mina livsval.
Därför blir det så ledsamt när personer i min omedelbara närhet inte ser mina kvalitéer som någonting bra.
Som sker skam där jag ser stolthet och önskar mig tyst när jag tar till orda.
Och jag skäms tillbaka. Jag skäms för att jag vill kunna stå rakryggad för den jag är och ge en del av äran till berörda personer som format mig till den jag är. Jag är en person som jag själv gillar och i dagens samhälle är det ganska stort. Det finns till och med massor av andra människor som gillar mig just för mina åsikter, livsval och annat. Människor som tystnar när jag pratar för att de vill höra vad jag har att säga. Människor som uppmärksammar att det jag tycker eller gör är av värde. Jag är en person värd att vara stolt över. Men jag möts inte av stolthet. Och jag skäms. Jag skäms för att en person inte kan se att mina kvalitéer är beundransvärda (yes, I went there). Att jag är en godhjärtad och empatisk person som valt min egen väg i livet och som inte är rädd för att gå mot strömmen för nå förändring.
Jag skäms för att personer i min omedelbara närhet inte delar mina kvalitéer, och jag ljuger för att andra personer inte ska få reda på att min personlighet varken är arv eller miljö. Jag skäms för att min största kamp sker runt matbordet snarare än på internetforum. Jag skäms för att jag blir bemött med respekt (nåja) av främlingar, men blir kränkt och nedvärderad på hemmaplan för samma åsikter och handlingar.
Jag skäms för att jag skäms.
Det är en sorg jag inte lyckas få ned, trots att jag använt mig av nästan 2000 ord så når inte min ledsamhet fram.
Jag kämpar varje dag ett krig. Ett krig som går ut på att jag ska få vara den jag är, utan att bli dömd eller förminskad på grund av detta. Utan att tappa förtroende, respekt eller trovärdighet. Jag krigar mig mig själv och min ovilja av att vara den första som måste svara "idag är allting skit" när någon frågar "läget?". Någon måste vara den första och det är alltid jag som drar den lotten. Det är en självvald lott, jag vet. Men det kliar under huden och jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag ger sken av att vara någon annan än den jag är.
Jag vill skrika högt när jag ser orättvisor som ingen gör någonting åt. Jag vill skrika när vi upprätthåller de skeva idealen genom att aldrig vara den första som bryter mot normen.
Vi behöver "komma ut" på nytt. Vi behöver komma ut för omvärlden, varandra och oss själva - på facebook, i kafferummet och i föreläsningssalen. Vi behöver ta klivet från våra perfekta, retuscherade liv och in i vår trista mellanmjölksvardag där allting inte alltid är rosé och fredagsmys. För det sitter många och undrar vad felet är med dem. Varför de inte är lika glada som alla andra verkar vara. Människor som lever med en klump i magen för att de inte är så sexuellt aktiva som det förväntas av dem. Barn som inte är högpresterande. Föräldrar som inte orkar baka bullar varje vecka. Mobbade som inte vågar erkänna att de inte har några vänner.
Vi behöver komma ut inför oss själva och varandra.
Om samhället förändras och vi blir lite mera toleranta mot varandra,
så kanske hon slipper skämmas över mig. När jag en dag blir den nya normen.
Då slipper jag skämmas tillbaka.
Och jag slipper skämmas för att jag skäms.