Igår var det söndag. igår var det exakt en vecka till jag sätter mig på planet till Indien.
Idag känns inte som om att jag närmat mig avresedatum med 24 timmar. Det känns som att planet redan är framkört och allt jag behöver göra är att packa väskan och lätta från marken.
Det vill säga, om jag lyckas med min hemtenta tills dess.
Jag funderar starkt på att bara skita i den, på samma sätt som jag skitit i så mycket annat under året. Jag har skött skolan, ja. Jag har varit en duktig elev, ja. Men priset jag betalat får mig osäker på om mödan verkligen står i proportion till pokalen jag glimtar. Denna delkurs har varit otroligt abstrakt. Föreläsningarna har varit få, och seminarierna otydliga. Ändock har jag lyckats att prestera fram tillräckligt med ord för att få godkänt på samtliga moment. Projektarbetet blev vi klara med i fredags. Hur det kommer att tas emot är mycket oklart dock. Arbetet är inte vårt bästa och det ligger mycket provokation under våra ord. Jag som skriver mycket har inte sockrat in orden. Jag har sedan en tid tillbaka helt slutat att bry mig om huruvida jag uppfattas av mina lärare. Jag tar gränsen med mig när jag skriver. Flyttar gränsen ytterligare för varje inlämnat arbete. Gränsen för vad som är lämpligt att skriva i akademiskt syfte kontra vad som är direkt provocerande. Jag letar efter en reaktion, antar jag. Hos mina lärare, mina klasskamrater, min partner - vem som helst. Jag ser mig om och jag ser förtrycket överallt. Jag nämner det i varje uppgift jag skriver. Hittills med lyckat resultat, men det räcker inte. Det räcker inte med att mina utsvävningar godkänns, jag vill se direktaktioner till patriarkatets förfall.
Jag ligger efter i min hemtenta. Jag ligger rejält efter i min hemtenta. Jag har endast idag på mig och ett par timmar under morgondagen, ändå har jag inte klarat av att svara på den första frågan (eller de andra). Jag känner mig så oinspirerad till alla dessa fallbeskrivningar. Till alla förorter som ska påminna om Husby där vi ska planera möten som syftar till förbättring. Men där fokusen gång på gång läggs på fel saker. Böckerna översvämmas över väl genomtänkta strukturyttringar där jag förstår att arbetslösheten, kriminaliteten och segregationen inte är individernas fel - ändå är lösningarna på individnivå. Lösningarna borde finnas på en politisk nivå. Där de som fattar beslut tar sitt ansvar istället för att lägga det på människorna i förorten. De glömda och osynliga människorna. Det gör mig provocerad.
Jag behöver skriva klart min tenta. Men jag fastnar i tankar, som vanligt.
Jag oroar mig inför resan. Jag har inte hunnit bocka av en enda punkt på min oskrivna lista. Det har varit projektarbeten, seminarier och nu en hemtenta som ska in två dagar innan jag far. Jag sitter fast, kommer ingenstans. Driver iväg i mina känslor och landar på artiklar om universum och alltings saklighet. Försöker att komma tillbaka men landar istället i någon form av apati inför det jag håller på med.
Jag längtar efter att åka, samtidigt som jag inte klarar av att tänka på det.
Paniken kapslar in varenda del av mig. Varenda liten cell i kroppen fryser till is när jag tänker på allt resan kommer att innebära. Men jag vet att jag måste åka.
Jag kan inte vara kvar här, när mitt alternativ är att se det jag längtat efter att se.
Jag har drömt om att växa, och skrivit många fina ord om själslig utveckling. Det är dags att praktisera de vackra orden. Men att säga att jag inte vore rädd vore att ljuga.
Men jag är trött på att vara rädd. Trött på att vara oinspirerad och apatisk inför min vardag och skolgång. Jag behöver skakas om. Fast det skrämmer mig. Det skrämmer mig att min bästa vän kommer att vara så långt från mig när hon annars bara är ett par hundra meter eller ett telefonsamtal bort. Det skrämmer mig att inte kunna vända mig till J närhelst jag känner mig liten. Han som accepterar mig hur jag än är. Allt det självklara försvinner, och jag är rädd.
Men jag måste ge mig ut nu.
Bort från det trygga.
Först måste jag skriva hemtentan…
Okej, fråga 1 då..