idag är motsatsCas. motsatsen till allting jag utger mig för att vara och det är jobbigt. gråtigt och slitet. för idag är jag tjock, finnig, blek och f u l.
det i längden betyder att hela mitt personliga värde och duglighet sätts ur spel och jag får svårt att ta mig till skolan, eftersom att jag är ful. logiskt och förnuftigt.
dessutom; det är en spindel i taket på mitt badrum. och vi snackar inte någon slags korsspindel eller de där massiva, håriga spindlarna med en kropp som min knytnäve. nej, vi snackar en pyttesize-spindel som helhet är mindre än min tumnagel. resultatet blir ändock att jag inte vill vara i badrummet. och jag kan inte plocka ner spindeln heller eftersom att den är i taket och jag vill inte riskera at spindeln ramlar ner på dig eftersom att jag troligen kommer att... jag vet inte.. dö?
konsekvenserna är något oklara för mig. men traumatiskt kommer det definitivt att bli.
och jag hatar att jag är rädd för spindlar. jag hatar att jag är rädd för ett djur som är så många gånger mindre än vad jag är, för att inte nämna det faktum att de (flesta) är helt ofarliga. jag är okej med att vara rädd för saker, reella saker. jag är inte okej med att vara rädd för spindlar för jag upplever inte den rädslan som min från början. jag upplever inte heller att min kroppsuppfattning är min från början. jag hade aldrig tyckt att jag vore fet, ful, finnig och oduglig om inte samhället berättat hur jag ska se ut och vara. jag hade aldrig kopplat samman min kropp och värde som en enhet om inte samhället berättat att de hör ihop.
och jag hade fan aldrig varit rädd för spindlar om det inte hade varit så jävla kvinnligt, flickigt och feminint att vara rädd för småkryp!
det gör mig förbannad. riktigt jävla förbannad. för jag märker att saker som begränsar mig inte är autentiska delar av mig, utan snarare kvalitéer jag fått på mig genom samhällets påverkan. deras formning av mig.
ändå sitter jag här, och känner mig oduglig och värdelös, oförmögen att gå in i badrummet. jag är uppslukad av samhällets ideal och jag hatar att jag är det. jag hatar att jag känner till könsstereotyperna, normerna och könsmaktsordningen och ändå fortsätter att falla platt inför den.
jag vill vara mitt självsäkra jag. det jag som inte bryr sig om hur mycket jag väger, hur jag ser ut eller som inte blir en hjälplös liten prinsessa vid orealistiska faror (spindlar) och behöver en manlig riddare som kommer till min räddning.
fuck you very much.
ändå sitter jag här och är liten idag. och hatar allt.
och jag hatar mitt hat. jag hatar vad de gjort med mig.
jag hatar att de fortfarande kommer åt mig, trots att jag lämnat den könsbestämda världen för en tid sen.
jag vill inte att samhället, patriarkatet, ska komma åt mig mera.
men vid varje chans får jag kulor i ryggen. det är en hård värld, mina vänner.
jag har aldrig blivit så hånad och hotad som när jag började att vara aktiv i min feminism. som när min frustration över patriarkatet överskred min rädsla inför att yttra mig och bli stämplad enligt samhällets fördomar om feminism.
och jag HATAR att jag fortfarande har dagar då jag glömmer bort att vara stark från sekunden jag går upp. för då kommer alla påträngande tankar; de som säger att jag inte duger. att jag borde vara snyggare, snällare, mera foglig, sexigare, maktlösare, hjälplösare, kåtare (fast inte för kåt, en vill ju inte bli kallad för hora), ha större tuttar och inte syssla med kvinnokamp.
Spindeln i taket heter Fiona. Jag döper djur för att humanisera dem.
Det är det första djuret som får ett kvinnonamn utöver djur som jag vet är honor (jag döper mina datorer också, och ingen av dessa har haft ett kvinnonamn). För kvinnonamn har inte varit det första jag tänkt på när jag tänkt på namn. Manliga namn har varit normen. För att män är alltid normen. Men idag döpte jag spindeln till Fiona. Hej Fiona. Jag försöker att inte vara rädd, men jag är det.
För allt. För hoten, för hånet, för min känsla av oduglighet, för min skeva kroppsuppfattning och för att jag inte längre klarar av att vara tyst.