Hej,
jag ville bara säga att jag lever.
Så många gånger har jag tänkt skriva någonting här, sjunga mitt hjärtats melodi.
Men det långa uppehållet har satt press på mig. Det känns som om att jag kommer att definiera min person med ett nytt inlägg och jag vet inte om jag bör välja en dag då jag dansar på moln eller är blöt av en personlig, inre storm.
Jag vill vara alla delar, ha tillgång till det komplexa maskineri min kropp består av.
Jag är inte svart eller vit. Det har tagit mig lång tid att komma till den insikten, då så många möten med människor har utgått från just den principen. Min svartvithet.
Min borderline. Mina ojämna humörsvängningar, impulser och sviktande självkänsla. Min jakt efter duglighet. Min sporadiska acceptans.
Men det var längesen jag titulerades som borderline. Det var längesen jag definierades som borderline. Men jag har fortfarande svårt att ta mig bort från stigmatiseringen den en gång skapade. Facket den placerade mig i.
Jag har fortfarande svårt att välja sida i mitt huvud, som om att jag behövde välja läger för att få vara med och leka. Jag har aldrig sett det som ett privilegie, att människor utan någon psykiatrisk diagnos kan sitta med ett lapptäcke av känslor och tankar i huvudet utan att behöva välja en favorit. Utan att behöva definieras av de olika färgerna och figurerna. Jag har aldrig sett det som ett privilegie förrän nu. Jag har aldrig reflekterat över hur väl jag analyserar mitt framträdande, inte förrän just i denna skrivande stund. Hur jag fastnar i vilken version av mig jag ska lägga fram och definieras utifrån, som om att det finns en begränsad mängd egenskaper och att endast den som visas är mitt sanna jag.
Och visst är jag glad idag. Fungerande. Högfungerande.
Jag sover okej, mina känslor är som de flesta andras och maten jag lagar är god.
Skolan är precis som den alltid har varit, jag skjuter upp tentor och inlämningar för att sedan få panik i sista minuten - och ändå klarar jag mig med god marginal.
Jag fick högsta betyg på min c-uppsats. Jag är som gjord för studier. Fast ändå inte.
Jag skrattar när någonting är kul, och gråter när någonting är sorgligt eller vackert.
Samtidigt rör sig tankarna i mig. Reflektionerna. De tankar som när jag yttrar dem för andra framstår som totalt galna. Min skam efter att ha pratat om dem. Min besvikelse över att de inte är så normala som jag hade önskat. Jag kan fortfarande inte släppa tanken på att människorna bara inte är redo att erkänna att deras tankar är lika skruvade och djupa som mina. Att deras hjärna tar dem in på villospår och äventyr varje vaken minut, precis som min. Jag vägrar att acceptera att jag är annorlunda bara för att ingen vågar prata om det som sker i dem. Tankarna de har som far omkring som rastlösa partiklar i sandstorm.
Men vill jag vara den personen? Tänkaren?
Den där känslomänniskan? Den duktiga studenten?
Den som skrattar när någonting är kul, och gråter när någonting är sorgligt eller vackert?
Det var över 1 år sen jag skrev här, och jag är inte densamma som jag var när jag lämnade Sverige. Och ni som läser är inte detsamma som då. Vi har alla förändrats.
Ingenting är som det var, och kanske är det bra.
Jag har både vunnit och förlorat under året som gått.
Jag har haft tankar djupare än den djupaste oceanen och så ytliga att mitt inre skäms.
Jag vill tro att jag är lugnare nu. Mer samlad och mogen. Men ärligt talat så vet jag inte om det stämmer. Jag har nog alltid varit samlad, men inte på det sätt som förväntas av människor i ett normativt samhälle. Det var lättare när jag var en diagnos.
Allt som förväntades av mig var avvikande. Idag behöver jag anpassa mig efter samhällets regler. Men jag spelar inget spel och jag tror att jag och samhället för en gångs skull utvecklas i något som kan liknas vid ett samförstånd.
Jag antar att jag vill säga att jag är okej.
Och Indien var så jävla mäktigt.