Jag drömmer, alltså sover jag.
Men sömnen är inte vad jag förväntat mig och nu sitter jag här och känner mig löjlig som hoppades på en förändring som skulle förbättra mina förutsättningar till en bra sömn.
Hela mitt liv har jag fått höra att jag är en cyniker. En negativ person som alltid ser det negativa i saker, som vägrar att vara optimist bara för sakens skull. Men det har varit en skyddsmekanism för mig och ingenting jag själv sett som destruktivt eller dramatiskt. Jag svarade alltid glatt med en sjuårings hjärta och röst att jag hellre blir positivt överraskad än modfälld av nederlag. Om jag odlar hopp och sedan får det krossat gång på gång kommer marken den odlas i att försurnas och jag vill inte nära en ödemark.
Jag såg mig själv som en realist. En skräckslagen cyniker, sa andra. Idag vet jag inte vilken titel jag går efter, en människa hinner byta skal och ömsa skinn många gånger sedan blodet pumpats genom en sjuårings själ. Men jag hoppas mera idag.
Känner en tilltro till saker jag aldrig känt förut. Tänker att saker kanske löser sig till det bästa. Förändras till det bättre.
Och jorden i mitt inre är kall, otjänlig och hård.
Jag skulle ha stannat i mitt realistiska jag.
För när hoppet väl börjat gro i en, så växer det som ogräs. Det finns ingen hejd och jag tror på förändring även i de skuggor jag accepterat som för evigt svarta och svala.
Min sömn är som att kontakta delar av mig jag inte känner till. Den är som en dold, ond, tvillingsyster, undangömd på vinden. Min sömn är som ett barn utställt i skogen för att dö. Min sömn är som ropen ett barn gör efter att ha förlorat sin mamma.
Min sömn är som sår som aldrig läker, en solförmörkelse som inte går att se eller som ett just missat tåg medan jag fortfarande kan känna vibrationerna på rälsen.
Så mycket annat i mig har förändrats till det bättre. Allt jag önskar är en fungerande sömn där till. En sömn som inte påminner om min för den sömn jag upplever är en ständig besvikelse, även när jag sover. För jag drömmer, alltså sover jag. Men det känns inte som det. Mina drömmar känns mera som fantasier från ett ofött barn, en feberyra eller en historia runt en lägereld. Jag vaknar och blir medveten om att jag funnit sömn. Ändå känns det så fattigt. Så otillfredsställande och oinspirerade.
Jag hade hoppats på något annat än det här. En förbättring jag kunde känna med varenda sinne i min kropp. Han sa åt mig att inte bli hoppfull, och jag hoppade rakt in i elden. Kastade min in i tron och nu sitter jag här, med trötta lågor som brinner under mina ögon och brännskadad av ett glödande hopp jag inte borde haft från första början.
Men sömnen är inte vad jag förväntat mig och nu sitter jag här och känner mig löjlig som hoppades på en förändring som skulle förbättra mina förutsättningar till en bra sömn.
Hela mitt liv har jag fått höra att jag är en cyniker. En negativ person som alltid ser det negativa i saker, som vägrar att vara optimist bara för sakens skull. Men det har varit en skyddsmekanism för mig och ingenting jag själv sett som destruktivt eller dramatiskt. Jag svarade alltid glatt med en sjuårings hjärta och röst att jag hellre blir positivt överraskad än modfälld av nederlag. Om jag odlar hopp och sedan får det krossat gång på gång kommer marken den odlas i att försurnas och jag vill inte nära en ödemark.
Jag såg mig själv som en realist. En skräckslagen cyniker, sa andra. Idag vet jag inte vilken titel jag går efter, en människa hinner byta skal och ömsa skinn många gånger sedan blodet pumpats genom en sjuårings själ. Men jag hoppas mera idag.
Känner en tilltro till saker jag aldrig känt förut. Tänker att saker kanske löser sig till det bästa. Förändras till det bättre.
Och jorden i mitt inre är kall, otjänlig och hård.
Jag skulle ha stannat i mitt realistiska jag.
För när hoppet väl börjat gro i en, så växer det som ogräs. Det finns ingen hejd och jag tror på förändring även i de skuggor jag accepterat som för evigt svarta och svala.
Min sömn är som att kontakta delar av mig jag inte känner till. Den är som en dold, ond, tvillingsyster, undangömd på vinden. Min sömn är som ett barn utställt i skogen för att dö. Min sömn är som ropen ett barn gör efter att ha förlorat sin mamma.
Min sömn är som sår som aldrig läker, en solförmörkelse som inte går att se eller som ett just missat tåg medan jag fortfarande kan känna vibrationerna på rälsen.
Så mycket annat i mig har förändrats till det bättre. Allt jag önskar är en fungerande sömn där till. En sömn som inte påminner om min för den sömn jag upplever är en ständig besvikelse, även när jag sover. För jag drömmer, alltså sover jag. Men det känns inte som det. Mina drömmar känns mera som fantasier från ett ofött barn, en feberyra eller en historia runt en lägereld. Jag vaknar och blir medveten om att jag funnit sömn. Ändå känns det så fattigt. Så otillfredsställande och oinspirerade.
Jag hade hoppats på något annat än det här. En förbättring jag kunde känna med varenda sinne i min kropp. Han sa åt mig att inte bli hoppfull, och jag hoppade rakt in i elden. Kastade min in i tron och nu sitter jag här, med trötta lågor som brinner under mina ögon och brännskadad av ett glödande hopp jag inte borde haft från första början.