på morgonen när jag vaknat är han borta. sängen är tom och jag skiftar mellan halvsovande och vaken. jag vet att lamporna kommer att vara tända i vardagsrummet och köket när jag går upp, för när han lämnar lägenheten är det fortfarande mörkt ute och han minns aldrig att släcka lamporna innan han går hemifrån. jag vet inte om jag har påpekat det för honom. när jag går upp möts jag av katterna. det är skönt att se liv i en annars tom lägenhet. nästan varje natt drömmer jag någonting ledsamt. någonting förvirrande, frustrerande, skrämmande och sorgligt. och han är aldrig här för att trösta mig när jag vaknat. han är aldrig här för att påpeka det uppenbara för mig; säga att det bara var en dröm. och jag är aldrig vaken för att trösta honom när han lämnar hemmet strax efter fem på morgonen. jag är aldrig där och försvarar honom när hans chef ringer och beter sig som en karaktär ur valfri serie där chefer är odjur. jag önskar att jag kunde vara där för honom, ta hans fighter och krama honom när han är trött.
och jag vet att han önskar att han kunde ta mina mardrömmar, vara offret i drömmarna istället för jag.
och varje morgon när jag vaknat önskar jag att jag hade kramat honom mer. oftare. intensivare. sen fortlöper dagen och alla morgontankar försvinner. min litenhet och saknad försvinner och jag berättar aldrig för honom hur tom sängen känns när jag vaknat, och hur saknaden ibland ändrar form till rädsla över att aldrig få se honom igen. han vet sällan att han fattas mig. jag får sällan reda på om hans dagliga strider med odugliga chefer.
men på morgonen vet vi. fast vi inte använder ord, blickar eller armar.
när jag sover och han tyst tassar upp för att inte väcka mig, då vet vi vad vi är för varandra.
outbytbara.