Tillägg på en fråga om mitt lilla husspöke.
jag vet inte hur hon visste att det var en manlig drogmissbrukare.
kan vara något stereotypt beteende som hon kände igen, kanske katternas reaktion eller så visste hon bara. intuitivt, liksom.
ett annat alternativ är att hon gissar och är en sån där låtsassynsk som man ser på tv ibland. men det vore elakt om jag hade den bilden av min bästismamma, så jag håller mig nog till något av de första alternativen.
för att hjälpa anden ska jag, lite klyschigt, tända ett ljus och tänka på en harmonisk och ljus plats och sedan be anden att ta sig till ljuset.
det är någon som av okänd anledning blivit orolig och inte funnit ljuset,
så nu är det lite upp till mig att hjälpa den dit eftersom att den fått kontakt med mig.
jag får hoppas att kontakten inte är bruten nu,
för igår upplevde jag lite stök och att det var något som hela tiden pickade på min uppmärksamhet. lite som att ha ett osynligt barn som står och tjatar oavbrutet i ens öra efter godis. lite så kände jag igår. att det var något rastlöst i hemmet. som att väggarna stått upp för länge och ville sträcka på benen. som om att luften i rummet suckade. det förekom också ljud i lägenheten. det lät som att grannen flyttade eller möblerade om hela sin lägenhet. och så kan det ha varit.
om nu grannen hade varit hemma och ville flytta sent på kvällen..
tipset jag fick var att visualisera ett skal omkring mig för att kontakten skulle brytas, samtidigt som jag har ett ljus tänt.
sagt och gjort, jag tände ett ljus och fokuserade och visualiserade hur jag fick ett visir omkring hela mig. ett tjockt, genomskinligt och ogenomträngbart visir.
det blev lugnare efter det, och i natt fick jag sova nästan hela natten.
om det var placebo och ren inbillning, det där med visiret, lär jag aldrig få reda på. det är svårt att gå från en ambivalent skeptiker till en troende på bara en dag.
jag försöker fortfarande hitta logiska slutsatser att utgå från, men det är svårt att stå med två dörrar på glänt utan att stänga någon av dessa.
att vara semitroende är lite frustrerande i sig själv.
jag blir trött av att försöka övertyga mig själv att jag inbillar mig och är tokig, för att nästa dag försöka övertyga mig själv om raka motsatsen.
att allting finns omkring mig - jag måste bara våga öppna ögonen.