har haft en otroligt läskig natt.
har sovit sittande i sängen.
precis vid bedtime då jag stängt dörren till sovrummet (katterna stör för mycket)
så börjar det att braka loss i vardagsrummet.
jag tassar ut men ser ingenting. jag ser inte ens mina katter.
det enda jag lägger märke till att -alla- mattor jag äger, förutom vardagsrumsmattan, har blivit vända upp och ner.
jag släcker lampan och lägger mig igen.
efter bara några sekunder hör jag den största smäll jag någonsin hört och jag flyger upp och öppnar darrande dörren ut till vardagsrummet igen.
jag har med mig mobilen, som om att den skulle kunna rädda mig från diverse spöken, andar & demoner.
i köket hittar jag katitzie. på fönsterbläcket sitter hon med en rävsvans.
alla saker på köksbordet har kastats ner på golvet och ligger överallt.
katitzie stirrar på mig, vettskrämd. jag antar att tetris skrämt henne och jag lyfter katitzie i min famn. hon klamrar sig fast med klorna och vägrar att släppa taget. annars tycker katitzie inte om att bli lyft, men nu vägrar hon att bli nedsläppt och hennes hjärta slår så fort, så fort.
jag släpper ner henne i sovrummet och stänger dörren om henne så att hon kan varva ner medan jag letar efter tetris. henne hittar jag under sängen.
när jag börjar att dra fram soffan för att nå henne morrar hon åt mig.
jag ser då att hon fastnat i en plastkasse. jag lyfter henne medan hon morrar och väser åt mig, men hon gör inget motstånd.
jag sätter mig i badrummet med henne och får av henne kassen,
och jag märker att hon kissat på sig.
när påsen är av så fortsätter hon att klamra sig fast vid mig.
jag sitter på golvet med henne i famnen och hon försöker att gräva sig in i bröstet på mig för att söka tröst. stackaren ville verkligen inte vara själv eller bli lämnad.
och så satt vi i 15 min. när jag lyfter ner henne på marken tar hon långsamma steg mot påsen. hennes kropp följer golvet. sedan gömmer hon sig bakom mig.
vägrar att röra sig.
trycker sig in till väggen, precis bakom min rygg.
jag får slutligen bära ut henne ur badrummet och jag öppnar dörren till sovrummet. katitzie har exakt samma position som hade när jag lämnade henne. stirrande, på två ben, lite som en surikat.
katitzie väser när jag kommer in. tetris morrar och väser.
jag antar åter igen att de har bråkat och blev uppskrämda av att tetris fastnade i plastkassen - även fast jag VÄLDIGT TYDLIGT kände att det fanns en annan typ av energi i rummet. tidigare har jag bara känt en diffus känsla att jag är övervakad, men jag är inte den som tror på spöken. jag tror snarare att jag är paranoid.
men denna gång var det så tydligt att jag inte kunde slå det från mig.
jag släpper ner tetris i sängen och både hon & katitzie vänder sig mot sovrumsdörren och stirrar på en fast punkt och väser och morrar.
jag blir givetvis livrädd för jag har aldrig sett katterna agera på det här sättet.
deras svansar är fortfarande - 20 min senare - stora och upp-puffade och deras rörelser tyder på att de var fullkomligt livrädda för något som de uppenbarligen såg i vardagsrummet.
jag ringer J, och panikslaget berättar jag vad som händer och jag hör att det låter absurt, och jag vet att klockan närmar sig 00.30 men jag var livrädd.
efter ett tag tassar tetris långsamt, långsamt ut ur sovrummet. hon kommer en halv meter, sen flyger hon in igen - med stor svans och är livrädd.
detta upprepas ungefär 5 gånger. katitzie är paralyserad på sängen och stirrar ut mot vardagsrummet, på samma punkt som tetris närmar sig och morrar åt.
jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
jag kunde inte se det som katterna såg, men jag kunde känna det i hela kroppen - och jag höll på att bryta samman.
oturligt nog så hade jag lampan i v-rummet tänd för att inte bli skrämd, men det matta ljuset skrämde mig ännu mer. skuggorna blev tydligare nu, och katternas rädsla verkade bli större av det. jag var alltså tvungen att gå ut och släcka lampan.
J råder mig i telefonen att säga åt på skarpen till det som var i lägenheten.
jag antar att han inte trodde mig, och att han bara trodde att jag var paranoid eller mörkrädd, men han gav mig tipset han mindes att en kvinna gett mig en gång. hon jobbade på slottet och hon visste att det spökade där, hon hade själv känt av dem många gånger, och märkt att de ibland flyttade på saker och andades henne i nacken om kvällarna när hon var sist på plats och skulle låsa för natten.
jag frågade henne den gången om hon inte blev rädd, men hon svarade självsäkert "Nej, absolut inte. man måste ha en stadig hand med dem och säga åt dem bestämt vad det är som gäller. när jag hör att de går precis bakom mig och jag känner deras andetag i nacken så säger jag åt dem ordentligt att de får gå bredvid mig och inte gå bakom mig. när de flyttar på saker och låser dörrar så skäller jag på dem.
man får inte vara rädd. de är inte mina fiender, utan man får skälla på dem respektfullt, men man måste ha en fast hand. annars tar de över".
just vid det tillfället som hon berättade vad hon gör så tänkte jag mest "ah, du är en sån.. där..", men jag ändrade mig i natt och när jag lagt på luren försökte jag säga ifrån. först var rösten darrande och tunn, men efter någon mening blev den lite starkare. jag bad den/det att lägga av för natten. jag behöver sova och katterna blir skrämda. det här fungerar inte. visst får hen vara här, men då får den respektera att vi inte skrämmer alla andra som också bor i lägenheten.
märkligt nog, så kunde jag förnimma en liten förändring i energin efter det.
den var inte märkbar direkt, men den förändrades långsamt efter att minuterna gick. katterna slutade att morra, även fast de fortsatte att stirra ut mot rummet.
jag satte på tvn för att ha något lugnande ljud omkring mig,
men jag kunde hela tiden höra små ljud från vardagsrummet.
som tysta suckar och diskreta steg som tassade omkring.
vad det nu än var, så hade hen hört mig och även om den inte uppskattade min önskan, så respekterades den iaf. ljuden försvann aldrig helt, men energin i rummet minskade och ljuden blev lite tystare.
katterna har sovit intill mig hela natten.
i morse vågade de fortfarande inte gå ut från sovrummet,
men efter lite övertalning så gick de med rädda steg ut i vardagsrummet.
de har varit väldigt pipiga och närhetstörstande idag.
de har hela tiden velat vara i närheten, och de jamade nästan hela förmiddagen.
till en början gick de med nervösa steg runt i lägenheten, nästan som om att de letade efter något, men nu har de funnit ro igen och läget är som vanligt.
jag känner inte samma energi idag. det jag känner nu kan liknas vid nervositet inför ett uppträdande. säg att man ska tala inför klassen, sjunga eller något liknande.
då känner man ett pirr i bröstet och magen av nervositet. ungefär så känns det i mig nu. fast det är en osäker och trevande nervositet. jag vet inte vad den beror på, och jag upplever mig inte nervös utan snarare som att energin är nervös.
eller att energi bara upplevs som nervositet för att det blir för abstrakt att förstå annars, så den intar en mänsklig känsla som vi kan relatera till.
jag kunde inte känna om det var mörk eller ljus energi igår.
då jag blev livrädd så antog jag att den var mörk, men katternas rädsla överfördes även på mig. när jag bad den/det/hen att sluta stöka runt och skrämmas så blev jag hörd, trots att jag upplevde att mina ord fick ett tjurigt mottagande.
det kanske bara är en individ som är ensam, eller någon som vill berätta något för mig. det är olikt mig att tro på spöken, men jag kan inte förneka vad det var jag kände och upplevde. det var så tydligt. det gick inte att missa eller missta för någonting annat.
är det någon som har erfarenheter av sånna här situationer eller något liknande?
jag har som sagt inte tillhört de troende förrän igår, så jag känner mig något ny på området.