Det har hänt mycket på senare tid. Oerhört mycket och oerhört lite.
Små och stora förändringar med oklara konsekvenser. Jag ville inte skriva här förrän jag kunde skriva att jag har skaffat körkort, men tiden går och jag känner till och från att jag håller på att drunkna i intryck jag aldrig ventilerar.
Körkortet är som körkort är. Det har aldrig varit så nära som nu, men det är fortfarande utom räckhåll.
Saker fortsätter att gå åt helvete. Små saker, som felbokade tider, sjuka lärare och plötsligt ofrivilligt byte av körskola när min lärare försvann. Och stora saker som dagens kuggade uppkörning.
Jag har ägnat större delen av dagen till att inte bryta ihop. Till att inte visa för min körskolelärare hur ledsen jag blev och hur nära tårarna jag faktiskt var. De spända musklerna och stora rörelserna för att förhindra små darrningar som senare leder till att hela kroppen okontrollerat skakar och mynnar ut i våldsamma snyftningar och bruten röst. Jag vet att jag inte skulle reagera irrationellt om jag skulle visa min ledsamhet. Jag hade sagt åt andra människor att det är okej - till och med bra - att ge uttryck för de känslor som just nu vistas hos en för att de inte ska fastna där och förvandlas till något permanent. Men jag klarar inte av det själv. Jag uttrycker besvikelse och försöker att verbalt kommunicera hur jag känner, men det fastnar vid knapphändiga meningar då för mycket kommunikation skulle resultera i översvämningar och skam. Nu, flera timmar senare, känner jag mig bara liten och misslyckad. Som om att när mitt körkort definitivt blir verklighet så kommer det vara mindre giltigt än andras, och mindre verkligt än de som fick körkort på första försöket. Jag vet inte. Logiskt vet jag att det inte stämmer, men mina känslor talar högre än logik just nu.
Andra saker som har hänt. Mitt liv som socionom har haft en rocky start.
Jag är inte längre kvar på mitt första jobb som socialpedagog. De första dagarna på det arbetet var fyllda av många olika känslor, som ett resultat av den bittra insikten att jag och de andra socionomerna blivit lurade till ett arbete vi inte är ämnade för. Alla vackra ord om nätverk, systemiska tankesätt, förebyggande arbete för att förbättra den psykosociala utvecklingen hos barnen, var bara vackra ord. Det har varit omvälvande och jag har känt mig väldigt ensam, som om att alla andra klasskamrater får ett försprång och arbetar på riktigt medan jag har samma arbetsuppgifter som en barnskötare med gymnasiekompetens. Skammen har följt mig som en skugga och det har varit en tuff period men mycket ångest.
Istället sökte jag nya jobb och i min iver att komma bort från den dåvarande arbetsplatsen tackade jag ja till ett kortare vik i en stad ca 60 min från där jag bor. Det är ett jobb jag har längtat efter och sen två veckor tillbaka arbetar jag som skolkurator i högstadiet i en mindre kommun. Jobbet är det inget fel på och jag vill inte framstå som en person som bara klagar (vilket iofs är det enda jag gör här), men det är mycket som tär även med den tjänsten. Den förra kuratorn är sjukskriven vilket innebär att jag inte har någon, inte en endaste själ, som kan hjälpa mig och berätta vilka arbetsuppgifter jag har, hur jag ska göra vissa saker, när jag ska göra dem osv. Att vara kurator innebär mycket mer än vad jag tidigare förstått, and I'm cool with that, OM det hade funnits någon handledare eller mentor som kan introducera yrket för mig.
Second, jag har bara jobbat två fulla veckor men känner redan nu att jag kommer att få kämpa ordentligt för att orka med bristen på vardag. Klockan ringer 05:15. Vissa dagar går jag upp 05 då det känns meningslöst att ligga kvar i sängen och ha ångest över att klockan snart ska ringa. Jag lämnar hemmet efter sex på morgonen. Jag kommer hem igen runt 19. Omgående tar jag min medicin för natten, lagar mat och äter, då är klockan 20:30. En bra dag är den bara 20. När klockan slår nio ligger jag redan i sängen då jag annars inte mäktar med att gå upp så tidigt på morgonen. För många människor är det många timmars sömn, men inte för mig. Och det är fel timmar. Fel timmar för en person med kroniska sömnsvårigheter. Jag tycker om jobbet, men jag mår ärligt talat inte särskilt bra.
Den här sommaren har varit tuff, jag har kämpat för att komma någonvart med körkortet och sen följde bakslaget med jobbet på förskolan. Vidare det nya livet som pendlare och idag misslyckad uppkörning. Det har varit större än vad jag förmår skriva ner, ni får helt enkelt lita på att jag inte är en person som gnäller så fort saker blir lite jobbiga.
Mitt stora behov av egentid och tid att varva ner är detsamma, men tiden jag har utanför jobb är max 2h. På den tiden ska jag hinna laga och äta mat. Redan nu känner jag hur den här tillvaron kommer att fucka upp mig. Det har varit mycket, och det fortsätter att vara mycket. Jag känner mig mindre och mindre och vet inte var jag ska ta vägen med alla mina känslor av misslyckande och mitt nyfunna självhat.
Mitt skälvförtroende fick sig en ordentlig smäll idag. Jag vet inte hur jag ska kunna laga hålet av osäkerhet som uppkommit. Det har funnit sprickor i fasaden länge nu. Hela sommaren har sprickorna blivit längre och större. Efter första jobbet blev det ännu värre, och nu uppkörningen. Det känns som att hela mitt bröst bara är ett stort jävla svart hål. Jag tycker om mitt nya jobb (när jag vet vad jag håller på med), det är en fantastisk känsla att höra elever säga att jag är bra och att de tycker om mig. Att veta att jag ser dem och hör dem är så enormt viktigt. På det sättet trivs jag.
Men på alla andra sätt så känns det som att jag gett mig ut på för djupt vatten.
Det känns som att jag håller på att drunkna och jag kämpar för mitt liv för att hålla mig ovanför vattenytan men jag tappar kraft och orkar snart inte hålla mig kvar och ingen finns i närheten som kan höra mina desperata rop på hjälp och om en liten stund är jag bara några bubblor på vattenytan.
Och det blir som om att jag aldrig någonsin existerat.
Små och stora förändringar med oklara konsekvenser. Jag ville inte skriva här förrän jag kunde skriva att jag har skaffat körkort, men tiden går och jag känner till och från att jag håller på att drunkna i intryck jag aldrig ventilerar.
Körkortet är som körkort är. Det har aldrig varit så nära som nu, men det är fortfarande utom räckhåll.
Saker fortsätter att gå åt helvete. Små saker, som felbokade tider, sjuka lärare och plötsligt ofrivilligt byte av körskola när min lärare försvann. Och stora saker som dagens kuggade uppkörning.
Jag har ägnat större delen av dagen till att inte bryta ihop. Till att inte visa för min körskolelärare hur ledsen jag blev och hur nära tårarna jag faktiskt var. De spända musklerna och stora rörelserna för att förhindra små darrningar som senare leder till att hela kroppen okontrollerat skakar och mynnar ut i våldsamma snyftningar och bruten röst. Jag vet att jag inte skulle reagera irrationellt om jag skulle visa min ledsamhet. Jag hade sagt åt andra människor att det är okej - till och med bra - att ge uttryck för de känslor som just nu vistas hos en för att de inte ska fastna där och förvandlas till något permanent. Men jag klarar inte av det själv. Jag uttrycker besvikelse och försöker att verbalt kommunicera hur jag känner, men det fastnar vid knapphändiga meningar då för mycket kommunikation skulle resultera i översvämningar och skam. Nu, flera timmar senare, känner jag mig bara liten och misslyckad. Som om att när mitt körkort definitivt blir verklighet så kommer det vara mindre giltigt än andras, och mindre verkligt än de som fick körkort på första försöket. Jag vet inte. Logiskt vet jag att det inte stämmer, men mina känslor talar högre än logik just nu.
Andra saker som har hänt. Mitt liv som socionom har haft en rocky start.
Jag är inte längre kvar på mitt första jobb som socialpedagog. De första dagarna på det arbetet var fyllda av många olika känslor, som ett resultat av den bittra insikten att jag och de andra socionomerna blivit lurade till ett arbete vi inte är ämnade för. Alla vackra ord om nätverk, systemiska tankesätt, förebyggande arbete för att förbättra den psykosociala utvecklingen hos barnen, var bara vackra ord. Det har varit omvälvande och jag har känt mig väldigt ensam, som om att alla andra klasskamrater får ett försprång och arbetar på riktigt medan jag har samma arbetsuppgifter som en barnskötare med gymnasiekompetens. Skammen har följt mig som en skugga och det har varit en tuff period men mycket ångest.
Istället sökte jag nya jobb och i min iver att komma bort från den dåvarande arbetsplatsen tackade jag ja till ett kortare vik i en stad ca 60 min från där jag bor. Det är ett jobb jag har längtat efter och sen två veckor tillbaka arbetar jag som skolkurator i högstadiet i en mindre kommun. Jobbet är det inget fel på och jag vill inte framstå som en person som bara klagar (vilket iofs är det enda jag gör här), men det är mycket som tär även med den tjänsten. Den förra kuratorn är sjukskriven vilket innebär att jag inte har någon, inte en endaste själ, som kan hjälpa mig och berätta vilka arbetsuppgifter jag har, hur jag ska göra vissa saker, när jag ska göra dem osv. Att vara kurator innebär mycket mer än vad jag tidigare förstått, and I'm cool with that, OM det hade funnits någon handledare eller mentor som kan introducera yrket för mig.
Second, jag har bara jobbat två fulla veckor men känner redan nu att jag kommer att få kämpa ordentligt för att orka med bristen på vardag. Klockan ringer 05:15. Vissa dagar går jag upp 05 då det känns meningslöst att ligga kvar i sängen och ha ångest över att klockan snart ska ringa. Jag lämnar hemmet efter sex på morgonen. Jag kommer hem igen runt 19. Omgående tar jag min medicin för natten, lagar mat och äter, då är klockan 20:30. En bra dag är den bara 20. När klockan slår nio ligger jag redan i sängen då jag annars inte mäktar med att gå upp så tidigt på morgonen. För många människor är det många timmars sömn, men inte för mig. Och det är fel timmar. Fel timmar för en person med kroniska sömnsvårigheter. Jag tycker om jobbet, men jag mår ärligt talat inte särskilt bra.
Den här sommaren har varit tuff, jag har kämpat för att komma någonvart med körkortet och sen följde bakslaget med jobbet på förskolan. Vidare det nya livet som pendlare och idag misslyckad uppkörning. Det har varit större än vad jag förmår skriva ner, ni får helt enkelt lita på att jag inte är en person som gnäller så fort saker blir lite jobbiga.
Mitt stora behov av egentid och tid att varva ner är detsamma, men tiden jag har utanför jobb är max 2h. På den tiden ska jag hinna laga och äta mat. Redan nu känner jag hur den här tillvaron kommer att fucka upp mig. Det har varit mycket, och det fortsätter att vara mycket. Jag känner mig mindre och mindre och vet inte var jag ska ta vägen med alla mina känslor av misslyckande och mitt nyfunna självhat.
Mitt skälvförtroende fick sig en ordentlig smäll idag. Jag vet inte hur jag ska kunna laga hålet av osäkerhet som uppkommit. Det har funnit sprickor i fasaden länge nu. Hela sommaren har sprickorna blivit längre och större. Efter första jobbet blev det ännu värre, och nu uppkörningen. Det känns som att hela mitt bröst bara är ett stort jävla svart hål. Jag tycker om mitt nya jobb (när jag vet vad jag håller på med), det är en fantastisk känsla att höra elever säga att jag är bra och att de tycker om mig. Att veta att jag ser dem och hör dem är så enormt viktigt. På det sättet trivs jag.
Men på alla andra sätt så känns det som att jag gett mig ut på för djupt vatten.
Det känns som att jag håller på att drunkna och jag kämpar för mitt liv för att hålla mig ovanför vattenytan men jag tappar kraft och orkar snart inte hålla mig kvar och ingen finns i närheten som kan höra mina desperata rop på hjälp och om en liten stund är jag bara några bubblor på vattenytan.
Och det blir som om att jag aldrig någonsin existerat.