Sitter med den näst sista tentan den här utbildningen. Det känns så jävla obeskrivligt och jag kan inte förklara hur rädd jag är för att fucka upp allting när jag är så nära målet. Jag är så van att förstöra för mig själv och hoppa av när saker blir jobbiga (fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om det stämmer egentligen. Jag har trots allt tagit mig genom komvux med nästan alla MVG, krigat med min FÖRE DETTA diagnos emotionell instabil personlighetsstörning med otaliga timmars slit vid DBT:n, hållit ut och arbetat med min relation med J och vi har sen mars i år varit tillsammans i åtta år, tagit mig ut ett bensomissbruk, inte fallit tillbaka i bensomissbruket när läkaren sa att jag hade cancer och inte visste om den spridits till resten av kroppen, en oinspirerande men viktig MI-utbildning OCH snart en socionomutbildning).
Hemtentan jag skriver på nu är snart klar. En skulle kunna tro att det, om något, skulle få mig än mer motiverad att färdigställa den men jag är så jävla trött på den här hemtentan. Det är en massiv mängd litteratur jag behöver gå igenom, varav majoriteten är amerikanska artiklar, och jag vill bara gråta av tanken på att jag måste fortsätta att läsa innan jag kan börja med att flumma ihop ett sista svar. Samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll hur mycket jag än vill strunta i tentan, jag skulle ha svårt att förlåta mig själv om jag sket i den när jag är så nära på att slutföra den (om jag sen får godkänt är en helt annan femma).
De ringde från ett nytt jobb i torsdags och ville ha mig på intervju. Bara det att det INTE är socialtjänsten gör mig intresserad, och det här jobbet verkar otroligt kul, kreativt och utmanande. Det ligger dessutom i min hemstad vilket betyder att mina förutsättningar för att bolla jobb och körkort förbättras avsevärt.
Jag försöker att inte tänka så mycket på jobbet nu. Det lär vara ett eftertraktat jobb och jag vill inte bli besviken om det visar sig att någon annan, bättre lämpad, person får jobbet. Men sen jag insåg att avsaknaden av jobb inte är någon direkt förlust för mig då det istället ger mig möjligheten att på heltid plugga till körkortet är en otrolig lättnad och det känns som att saker kommer att lösa sig, bara jag tar mig genom de sista tentorna (och seminarierna) den här utbildningen.
Samtidigt känns det bitterljuvt. Jag älskar att plugga (och hatar det samtidigt ibland, som nu) och det är med blandade känslor jag kommer att ta farväl av universitetet och 3 1/2 års studier.
Fan vad jag har växt under den här perioden. Inte bara på grund av skolan, utan med bättre psykisk hälsa så kommer så många nya möjligheter och livsperspektiv. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så här gammal.
Jag trodde aldrig att jag skulle leva ett så bekymmerslöst liv som jag gör idag. Visst, jag är livrädd att fucka upp den vardag jag byggt genom att kugga de sista tentorna och inte få min examen, men på något sätt så känns det så oviktigt och materiellt när jag tänker på vad jag har vunnit i min själ. Att det finns en verklighet som inte går ut på att fly från ångest, trodde jag inte var möjlig. Min ångest är som ångest brukar vara hos majoriteten (skulle jag tro). Den finns där då och då. Hälsar på när jag känner stress och rädsla. Men den där ångesten som jag brukade vakna med, av ingen anledning alls, den är borta.
Hemtentan, det är du och jag idag <3