lite pinsamt är det ju när man sätter sig på tentan och suckar djupt över ens egna, lata misslyckande. här har jag bestämt mig för att inte plugga ALLS på grund av att jag missat för mycket och inte kommer att ha en chans att förstå, samt för att jag fick någon mild variant av panikångest varje gång jag försökte att läsa anteckningar från föreläsningar - och så kommer det enbart saker jag kunnat på tentan. kunnat, inte kan. för tentan var bara en enda repetition av termin 1, och om jag bara hade ansträngt mig i en sisådär 10 minuter så hade jag fått G, kanske till och med VG. För samtliga frågor, utom 1 (som bara var på 2 poäng) HAR jag kunnat. det var gammal kunskap som jag en gång i tiden kunnat som rinnande vatten. eller okej, inte rinnande vatten. trögflytande lera, kanske är en bättre jämförelse.
denna tenta kommer jag att kugga på.
givetvis gissade jag vilt på frågorna, men de kommer inte att räcka till ett g.
och vet ni? just nu så känns det som att det inte spelar någon roll.
för om den här tentan var så pass enkel och det enda som gjorde att jag failade var min kassa förmåga att repetera, då kommer jag att sätta omtentan utan minsta problem. för jag kommer inte faila för att jag inte kan, vet eller förstår.
jag kommer faila för att jag glömt bort kunskap som jag en gång haft.
och repeterar jag den, så kommer den att komma tillbaka.
tydligen var den här tentan nästan exakt likadan som förra tentan i kursen.
hade jag alltså bara kikat igenom den gamla tentan så hade jag klarat mig.
men nu gjorde jag inte det, och jag kommer att faila.
men det gör ingenting. inte just nu.
***
jag har även ringt min chef och berättat om läget så att jag ska slippa jobba min kommande helg. "tja, eh, jag har fått cancer och jag vet inte om jag pallar att jobba. ja, alltså, de tog bort den cancer de hittade, men det är rätt stora frågetecken om den cancer de hittade var den cancer som fanns eller om det ligger nå mer cancer och myser någonstans". okej, jag sa det inte exakt sådär, men det var den sammanfattade versionen. det var helt okej, sa hon.
"fokusera på dig själv. det är det viktigaste nu! gör inte mer än du orkar!"
vad mycket lättare det är att komma undan med saker när man blir fysiskt sjuk.
när man hade ännu mera ångest och tunga dagar så var det fan ingen som strök en medhårs för då hade man borderline och det är inte alls lika lulligull som cancer. cancer är liksom the real deal, och lite borderline är ju bara.. borderline.
ah, well. ångesten har tagit en annan skepnad än på borderlinetiden.
då var den diffus och odefinierbar. vad var det som gjorde mig så ledsen?
vad var det som bröt ner mig? vilket gift var det som långsamt hade ihjäl mig?
vem var spöket som rev i mitt hår, vilka var demonerna under sängen?
varför var skiftningarna så stora och vad hände däremellan?
varför känner jag så intensivt? varför känner jag så extremt mycket att det känns som att jag ska gå sönder? och varför i helvete envisas alla läkare med att stämpla mig som manipulativ bara för att jag har några ord nedskrivna på ett papper?
det är förolämpande liksom.
alla frågetecken som aldrig fick något svar.
det är inga frågetecken nu.
jag vet precis varför jag ligger sömnlös.
jag vet precis vilken ångest som ligger och puttrar.
för jag kan ha cancer.
och jag kan bli barnlös.
verkligheten har aldrig varit så verklig.
jag stör mig nog lite över tentan ändå.
fan att jag är sämst på att engagera mig.