Det är inte så bra just nu. Det har varit riktigt dåligt i ett par dagar. Jag varken sover eller äter. Kan inte fokusera eller sitta still. Oron river i kroppen och jag matas konstant av gamla minnen från förr som jag sedan länge trodde var raderade och glömda. Tankarna rör sig tvångsmässigt i huvudet på mig, känslorna likaså. Hela dagarna går jag med huvudet fullt av dessa tankar, bröstet fullt av dess känslor.
Om natten återupplever jag kaoset i drömmarna. Samma person återkommer om och om igen.
Jag får inte till vardagen sedan det drog igång. Sedan det som bara till en början var en pinsam händelse utvecklades och blev centrum för allting jag upplever. Det behövde inte spåra ur på det sätt det gjorde. Det finns ingen anledning till styrkan i det jag känner. Det är ärligt talat helt orimligt att jag känner så som jag gör. Men det har tagit över mig och jag kan inte längre ta mig ur.
Hela dagen går åt att inte bryta ihop. Hela dagen går åt att försöka föra konversationer med personer och samtidigt bolla med klumpen i bröstet och gråten som hela tiden lurar alldeles bakom ögonen.
Jag satt på bussen i morse och lyssnade på musik. Men efter ett tag var jag tvungen att byta till en gladare playlist då det kändes som att jag var nanosekunder från ett nervöst sammanbrott. Efter bytet förändrades ingenting. Allting var precis som innan, fast med det ironiska av att vara på väg att falla samman till toner av Veronica Maggio. Jag blir tvungen att stänga av, klarar inte av ljudet i lurarna, men klarar heller inte av tystnaden. Jag går med handen hårt knuten i fickan och det förändrar ingenting.
Jag bara går och går på den fritid jag har för jag vet inte vad annat jag skulle göra.
Jag går och försöker att inte ramla ihop på gatan. Försöker att inte gråta, försöker att inte bara stanna upp mitt i trafiken och låta mig svepas in i första bästa förbipasserande bil och smälta samman med den.
Försöker att hålla ihop, men vet inte varför eller hur. Hela tiden matas jag tvångsmässigt av de gamla minnena. Hela tiden matas jag tvångsmässigt av föreställningar om framtiden som inte kommer att hända. Och å ena sidan vill jag av hela min själ att framtiden så som jag föreställer mig den ska slå in, å andra sidan skulle det inte förändra någonting. Ett möte med personen som mörklagt hela min tankevärld skulle inte förändra det jag känner, eller det jag kommer att känna.
Det är verkligen inte bra just nu och jag är helt utmattad av all ångest.
Jag har i snart ett års tid träffat en elev regelbundet som kämpar med sina demoner. Hon har under året gjort ett par självmordsförsök och skär sig själv regelbundet. Hon säger ofta till mig med förtvivlad röst att hon inte längre orkar, att hon inte längre orkar kämpa för morgondagen när den aldrig kommer med någonting annat än samma ångest hon gick och la sig med. Jag försöker få henne att fortsätta kämpa, att fortsätta slåss mot demonerna och alla känslostormar som rusar i henne. Jag försöker få henne att acceptera att bröstet ibland ekar tomt, för att i nästa sekund brusa upp och ödelägga allting i henne.
Jag pratar om vikten av ångesthantering, att göra det som funkar. Att se till att hon äter och sover. Att hon inte isolerar sig eller utsätter sig för mera skada genom alkohol och droger.
Jag försöker få henne att orka. Men nu känner jag mig själv så matt. Stackars älskade vännen har spenderat snart 365 dagar med förlamande ångest, jag har spenderat 4 och jag vill redan nu ge upp.
Jag är bra på ångesthantering. Jag är bra på att lära ut ångesthantering och en gång i tiden var jag även bra på att applicera det på mig själv. Idag försöker jag göra det som funkar, men jag jagas ändå av tankarna, kan inte skaka av mig cirkusen av känslor i mig. Jag försöker att göra det som funkar, men samtidigt äter jag inte. Jag sover väldigt lite och när jag väl sover så drömmer jag om honom eller om någonting annat ångestframkallande. Det är i sig ingenting ovanligt att jag vaknar ofta om nätterna, jag vaknar ibland en gång i timmen, men oftast tittar jag bara på klockan och somnar om. Nu, nästan varje gång jag vaknar överfaller tankarna mig. Jag hinner aldrig hämta andan.
Men jag gör det som funkar, så jag går. Jag går hela tiden och mina fingrar är frusna och kläderna är blöta. Det finns ingen mening med att gå för det gör ingenting bättre. Men jag vet inte vad jag annars skulle göra.
Min vän säger att jag kanske borde prata med någon, men jag kan inte. Jag vet inte hur.
Det är så ironiskt. Jag, kuratorn, hon som är expert på känslor och samtal, kan inte sitta på andra sidan bordet. Det skulle inte ändra någonting. För min ångest är vad den är. Jag vet vad den handlar om, och den är förvirrande och omtumlande men omöjlig att förändra.
Det var många år sen jag mådde så här dåligt. Jag tror ärligt talat inte ens att jag mådde då här dåligt när jag fick min cancerdiagnos. Men det här är inte cancer. Det är någonting helt annat. Det är saker jag inte riktigt förstår saltat med tvivel och skam. Det är greppbart och abstrakt. Det är logiskt och ologiskt.
Det här är både slutet och början, och jag står inte ut.
Jag känner mig så stängd och bortkopplad från människor. Ingen förutom min sambo tror jag vet att jag mår så här dåligt. Han förstår nog inte vidden av det heller. Och jag varken kan eller vill formulera det för honom. Jag bär klumpen inom mig och försöker att inte bryta ihop.
Men det här, det är olikt något annat jag känt på väldigt, väldigt länge.
Jag kan inte få det att sluta. Det enda jag kan göra är att vänta på att det ska gå över.
Jag hoppas innerligt att det går över.