allting händer. ingenting händer. jag kan inte bestämma mig.
vi fortsätter att gå på och gå om varandra. river upp och går vidare, blir sams utan att någonsin laga hålen som skapas. vi har slutat att röra oss framåt.
ett steg framåt och två steg bakåt. jag är dubbel hela tiden.
känslokall och känslofylld. bägaren är tom och full på samma gång.
jag är arg och känner mig ideligen provocerad av honom och de flesta människor omkring mig. i nästa sekund är jag apatisk och bryr mig inte om något eller någon. jag är en barbröstad feminist och en skadeskjuten varg som söker skydd.
mina mellanting blir dystert melankoliska. som om att varven behöver vara nollställda, utan varken vilja eller motivation.
jag känner inte igen mig när jag skriver. handlar det verkligen om mig?
är jag inte glad? sådär FUCK YEAH LIVET ÄR FAN-TASTISKT?
är jag inte sådär skrattande och livssörplande glad precis hela tiden?
betyder det att jag är nere i djupaste djup bland det mörkaste mörker och delar rakblad med mina depressiva påhittade likasinnade?
jag är ingetdera. jag är sådär mellanmjölks-lagom.
svennebanan och hatisk mot medel- och överklassen.
lagom anti-fascist i skolan och enbart matintresserad.
jag sa på onsdagens introduktion att jag inte hade några intressen; för skulle jag sagt som det var hade jag aldrig haft någon att umgås med.
och även om jag är en blomstrande misantrop och inte bryr mig så mycket i fall människor stör sig på mina åsikter och värderingar så har jag ett mycket irriterande behov av att vara oooooooooooomtyckt för jag gillar verkligen inte att känna mig ensam. samtidigt hatar jag mig själv när jag umgås med andra människor. jag finner dem ointressanta och störande. har svårt att bry mig om rosékvällar och idol. vill bara bry mig om rädda-världen-relaterade historier eller thcpåverkad tystnad. men det går ju inte att säga för klassen liksom.
ingenting låter som jag.
jag är så jävla lagom och jag har raderat så mycket text i så många omgångar nu. det finns ingenting att säga. orden hittar inte rätt för jag tror inte att jag känner så mycket som är av vikt för någon att veta. det är inte ens någon vikt för mig att känna det jag känner. jag finner mig själv lite oinspirerande.
jag saknar att vara kreativ. jag hatar att ha börjat skolan igen.
försöker att få plats i den snäva mallen de vill ha in mig i.
föraktet ökar. jag är trött. fattar inte vilken värld jag tillhör, eller vill tillhöra osv.
för att vara en feministisk/vänster/vegan gaphals så är jag jävligt tyst.
lägger upp bilder på mat på instagram. och mina kittys också ofc.
herre-gud vad deprimerande.
lika rörigt som mitt huvud. oväntat.