en handling fick ringar på vattnet. jag fick en insyn hur det har varit i en annan människas skor. det orimliga i utbrottet och det oresonliga i samtalen. en osynlig mur och en oförstående motpart. jag fick aldrig någon rätsida hur jag borde ha hanterat situationen.
den natten pratade jag. och när jag hade börjat kunde jag inte sluta.
jag berättade för henne om den uppkomna situationen, vad jag känner och vad jag har känt under en längre tid. hur vi (jag) visar upp fasader för att inte falla samman av mina egna kulor och hur jävla rädd och arg jag är. på honom. på mig själv. på allt vi gått i genom. på oddsen som aldrig varit våra.
jag snubblade över orden. hade inte tid att säga dem fullt ut, hann inte vänta på att orden formats klart. allt kom ut; allt kring året som är och dess innehåll, allt kring mina känslor för min barndomsstad, min uppväxt, minnen från när jag var 17 och lyssnade på yvonne, strip music och morrissey. det fanns inget slut.
som att pandoras ask öppnats på vid gavel utan några censurerande vakter.
ändå känns det som att jag förlorat.
för vad blev sagt som faktiskt ledde till någonting annat än bara meningar?
"och de vackra orden
är fortfarande bara
ord"