jag får panik. bryter mig ur min trygga borg och vrider mig plågat ut från det skal jag för längesedan växte ur. som om att hela kroppen har satts i brand utan den värmande effekten. kvar är bara det darrande skinnet, flisorna av det brända flagor som lämnades efter katastrofen. en armé av osynliga odjur, småkryp, insekter och maror paraderar under huden och trumpetar deras vinst och min förlust.
det skaver till i mig. ett påhittat, inbillat fantasisår jag inte får bukt med.
en känsla av rastlöshet som varken kommer inifrån eller utifrån. den är varken över eller under mig. den omringar mig. täpper till alla luftutrymmen och jag kan inte ta mig någonstans där känslan inte är lika närvarande som jag.
jag vill ta tag i mina bestyr. jag intalar mig att jag kan skrapa fram motivationen till tentan på måndag. motivationen man kan skrapa fram när man inte köpt kursböckerna, inte har varit på föreläsningarna och bara har deltagit i ett av de två seminarierna. motivationen som man behöver hitta när man inte vet i vilken ände man ska börja. motivationen som behöver grävas fram, lokaliseras och argumenteras sönder för att vara genomförbar.
jag drömde ledsamt. minns inte mer än att tomrummet fylldes med ännu mer tomhet. en tomhet som upplevs som ännu värre än dess föregångare.
en tomhet som inte känns tom utan mer som en kolossal tragedi.
det finns ingen lögn som kan rädda mig nu.
inga flyktiga beteenden kan undkomma den oundvikliga stormen.
det sorgsna skeppet där min vita flagga trasats sönder och ingen såg min reträtt.
ingen såg hur handduken kastades in, hur jag brände broarna med flit för att aldrig behöva korsa dem igen.
jag strör salt i mina sår,
och väntar på att paniken ska bryta ur
bli infekterad och skorpig
förgiftad
förkalkad
förlorad.